Möten mellan raderna – anhöriga hittar läkning och vänskap i skrivandet

Av Marlene Petersson

Att vara vårdande anhörig innebär ofta en berg-och-dalbana av känslor – från djup kärlek till maktlöshet och frustration. I en trygg cirkel har en grupp anhöriga hittat en ny väg till återhämtning genom kursen: Läkande skrivande. Här lämnas alla krav på prestation utanför och fokus ligger istället på reflektion och gemenskap.

Vid sex tillfällen träffas deltagarna i en trygg och inspirerande miljö för att få en välbehövlig paus, stanna upp och sätta ord på sina tankar och känslor. Att vårda en närstående är en livssituation som ofta kan kännas utmanande och tung att bära ensam.

– Det kan vara så att man känner sig förbannad över att det inte blivit så som man hade tänkt sig. Då är det bra att få lyfta fram dessa känslor och bearbeta dem. Här är alla känslor tillåtna, förklarar Anna Helkama-Rågård, som är anhörigsamordnare på Anhörigcentrum.

Tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan tog hon initiativ till att starta upp kursen under hösten. Läkande skrivande handlar om den process som skrivandet väcker hos deltagaren. Genom korta, kreativa övningar triggas tankar, minnen och reflektion igång.

Pia Olofsson som är en av deltagarna, menar att hon aldrig varit en skrivande person, men att kursen väckt något nytt hos henne.

– Det har synliggjort och tydliggjort väldigt mycket för mig. Händelserna som jag skriver ner just i stunden har fått något att hända i mig. Nu kan jag skriva utan att känna att jag behöver prestera, och det är helt ny mark för mig, förklarar hon.

Pilka Herner som leder kursen, är i grunden speciallärare, men arbetar idag som psykoterapeut. Hon är också författare till två romaner.

– Det var under pandemin som jag fick nys om läkande skrivande och gick en utbildning som Emelie Hill Dittmer höll i. Jag såg då att det kunde ge väldigt mycket till människor och bestämde mig för att börja hålla kurser i det.

Pilka Herner blev inbjuden av Anna Helkama-Rågård att hålla i kursen. Foto: Marlene Petersson

I hennes kurser varvas skrivövningarna med samtal, men det är upp till deltagaren själv att välja hur mycket den vill dela med sig av.

– Vi behöver aldrig läsa upp våra texter, men vi samtalar om dem och kan dela med oss av våra tankar och känslor, förklarar Ingrid Månsson, som går kursen.

Ann-Christin Norén, en annan av deltagarna, berättar om en övning där gruppen fick visualisera att de tittade ut genom ett fönster:

– Jag såg havet som stormade, medan Ingrid som jag var i par med såg en äng med maskrosor. När vi pratade om det efteråt så landade vi i att vi båda älskar hösten. Den friska luften och hur skönt det är att komma in efter en lång promenad.

Enligt Anna Helkama-Rågård ska kursen vara en trygg frizon där allt som sägs stannar i rummet. De flesta av deltagarna kände inte varandra innan kursen drog igång och det har gjort att flera nya vänskapsband knutits.

– Det är väldigt läkande att både få lyfta jobbiga saker och att kunna skratta tillsammans, avslutar Pia Olofsson.