"Ibland får jag vända på slantarna"

Av Diana Larsson

Allt fler klassas som fattiga i Sverige. Siffror från SCB visar att 730 000 människor lever i fattigdom - en fördubbling på fem år. Lägg där till 830 000 personer som uppger att de har svårt eller mycket svårt att få pengarna att räcka till det mest nödvändiga.
Men vem räknas egentligen som fattig? Handlar det om att man måste svälta eller är det när man inte har råd med den senaste tekniken, ny bil eller utlandssemestern? Nej, säger personer vi har träffat i Perstorp.

Perstorp toppar de listor som ingen vill toppa. Rapport efter rapport visar att särskilt fattigdomen och arbetslösheten är stor i Skånes minsta kommun med sina strax över 7 000 invånare.

Att mäta ekonomisk utsatthet kan göras på olika sätt. Oavsett vilket mått som används behöver låga inkomster eller att inte ha vissa saker inte innebära att man är fattig. Det finns de som har hög lön, men samtidigt har stora skulder och dyra levnadskostnader. De räknas inte som fattiga fastän att pengarna inte räcker till. Statistiken tar alltså inte hänsyn till hushållens tillgångar och skulder. Här försöker vi reda ut några av måtten:

Materiell och social fattigdom: Innebär att man inte har råd med saker som att köpa två par nya skor, ha tillräcklig uppvärmning, ersätta utslitna möbler, ha internet, eller att åka och träffa släkt eller vänner.

Relativ fattigdom: Innebär att en ensamstående med två barn, samt ensam pensionär har en månadsinkomst under 15 600 kronor efter skatt. För en familj med två vuxna och två barn brukar gränsen ligga på det dubbla.

Låg inkomststandard: Innebär att hushållets inkomster inte räcker för att betala nödvändiga omkostnader som mat, boende, hemförsäkring, barnomsorg, lokala resor med mera.

NU har träffat några fattigpensionärer för att höra hur de har det och hur de sätter guldkant på tillvaron. De skrattar när de säger att de har betydligt mindre än 15 600 kronor ut varje månad. Sonja Andersson, som har fem barn, berättar om ett yrkesliv som fiskhandlare, samt att hennes make jobbade extra utöver sitt ordinarie arbete.

– Jag vet inte hur vi bar oss åt för att få det att gå runt och spara kunde vi inte.

Christel Johansson, som drivit lantbruk, har haft det kämpigt sedan hon blev änka.

– Ibland får jag vända på slantarna, till exempel när vinterns elräkningar skulle betalas.

Britt-Marie Holmström ser tillbaka på ett arbetsliv inom barnomsorgen och har på äldre dagar ingen möjlighet att unna sig något extra.

– Pengarna räcker inte alltid och jag har inte råd med saker som att hälsa på familj och släkt.

Gunvor Sjöling, byns gamla flourtant, har svårt att höra, men att se över hörapparaten är uteslutet då det kostar för mycket.

– Jag får skriva ner och räkna på allt jag handlar och nu tar kommunen hyra för alla sina hjälpmedel. Det blir snabbt pengar av det. Jag skulle ha jobbat extra om jag bara orkat.

Damerna är alla överens om att ensamhushåll är ekonomiskt tufft. De måste vända på varje krona, men lyckas ändå se värdet i det enkla. De bor på en fantastisk plats med vacker natur, trevliga människor och så har de Träffpunkten.

– Man kan vara rik på så många sätt. Bortsett från pengarna så finns det så mycket vackert och det kostar inget, säger Harriet Högberg som gärna vandrar vid havet.

Varje vecka besöks någon av Träffpunktens aktiviteter där fika serveras till självkostnadspris. Här får de prata över en kopp kaffe, skratta tillsammans och känna samhörighet med byns andra seniorer.

– Det här är sånt som vi uppskattar och det ska Perstorp ha beröm för, säger Christel Johansson.

Gunvor Sjöling och Christel Johansson får fundera innan de spenderar och konstaterar att det var betydligt enklare när man var två. Foto: Diana Larsson

Britt-Marie Holmström unnar sig en fika på Träffpunkten, men att åka och hälsa på sina släktingar är ekonomiskt omöjligt. Sonja Andersson får även hon vända på slantarna för att de ska räcka månaden ut. Foto: Diana Larsson